Isländska fårhundens historia

Historien om Isländska fårhunden är på många sätt märklig och spänner över lång tid från det när den första nordiska mannen kom till Island år 874. De första nybyggarna (norska vikingar) kom med sina husdjur till Island, även hundar togs med för att hjälpa till att vakta och valla fåren, korna och hästarna. Att sätta upp stängsel var inte möjligt därför att landet var stort kargt och glesbefolkat.

Lite är skrivet om hundarna och hur det såg ut då. I ”Sagan” där det står skrivet om kung Ólaf Tryggvason berättas att när hungersnöden härjade i landet år 990 att Arnór föreslog till Ólaf att det flesta, inte alla hundar skulle slås ihjäl på Island. Detta för att det fanns så många hundar att man inte kunde ge dem mat, först och främst var man tvungen att rädda folket från att dö av hunger. Bönderna följde inte Arnórs råd därmed överlevde hundarna.

På medeltiden blev den isländska fårhunden åtråvärd och exporterades mest till England. Bland adeln och förnämt folk blev hunden en eftertraktad familjehund, kelgris och en stor favorit som gästrumshundar hos adelskvinnorna i det högre ståndet. Så småningom upptäckte även bönderna i England den isländska fårhundens användningsområden. År 1555 skriver Olaus Magnus om hunden och beskriver den som ljusfärgad eller vit med tjock päls. John Cains beskriver hundarna i en bok år 1570 att hundarna var så håriga att det inte gick att säga vad som var fram eller bak på hunden. Visste ni om att Shakespeare år 1600 nämner en isländsk fårhund med uppåtstående öron i pjäsen om Henrik V.

I det flesta reseböcker (reseskildringar) som skrivits om Island tidigt nämns den isländska hunden. Den beskrivs på olika sätt, men det går fortfarande att känna igen dem och att det kommer från samma ras. Man lär ha sagt att hundarna var oumbärliga på varje gård för sitt fårvallande och en bra hund vallade inte bara ihop flocken de hjälpte också till att rädda boskap och människor från 9 alnar djup snö. En bra hund kunde vara lika mycket värd som en bra häst.

Den engelska adelsmannen, Mark Watson, fick i unga år upp ögonen för Island och reste ofta dit. På sin första resa till Island såg han några få isländska fårhundar, men runt 50-talet var de nästan utdöda. Han beslutade sig för att försöka rädda rasen och med hjälp av några människor hittade han några hanar och tikar. Dessa hundar tog han med till Kalifornien där han ägde en större bondgård, Páll Agnar Pálsson, chefsveterinär på Keldum, hjälpte Watson med utflyttningen. Medans man väntade på avresan var hundarna inhysta hos Páli på Keldum och en av hundarna blev kvar hos honom, det var en tik som sedan blev stammoder i aveln på Island. Aveln utomlands gick dåligt eftersom hundarna drabbades av hundpest och valpsjuka och dog. De som blev kvar visade sig vara homozygoter. Något senare flyttade Watson tillbaka till England och tog med sig de kvarvarande hundarna.

Vid denna tidpunkt fanns en mycket speciell kvinna öster om Árnessýslu, hon hade sett en hund som hon tyckte var så vacker att hon bestämde sig genast för en sådan hund. Kvinnan var Sigrídur Pétursdóttir från Òlafsvöllum, hon hade sett en gammal fet hund som ändå var mycket vacker och som sades vara en Isländsk fårhund. Sigrídur och hennes man, Kjartan, tog kontakt med Pál A Pálsson på Keldum angående isländska hundar men tyvärr gick det inte att få tag i några hundar just då. Vid ett senare tillfälle träffade Kjartan igen Pál på Keldum där Pál sa att han kunde ge en hund till Kjartan och Sigrídur under förutsättning att de kommer att använda hunden i avel. Sigrídur tyckte inte att det var något problem med att ha valpar då och då. Snart kom hon underfund med att detta var ett större projekt än vad hon först trodde. Anledning var att det fanns mycket få hundar i landet oh de som fanns var antingen för gamla eller inte tillgängliga. 1967 startade hon sin kennel med uppfödning av Isländsk fårhund under prefixet ”frá Ólafsvöllum”. Den första hunden Sigrídur hade var lånad och var en hanne med namnet Kátur , han var född på Keldum och ägaren var en bonde från Írafelli i Kjós. Hon köper sedan två valpar på rekommendation av Pál från Svein Kjarval från Írafelli i Kjós, dessa två valpar var Snotra och Kolur. Sedan fick hon skeppstiken Tátu från Eyjafirdi, som härstammade från Bárdadal. Båten skulle in på torrdocka och besättningen letade efter ett bra hem till henne. Besättningen hade hört att Sigrídur letade efter en tik och erbjöd henne att ta tiken. Efter denna tik kom den första vitgula långhårsvalpar. Sedan köpte Sigrídur Kátur, han hade extremt tät päls och var en mycket god vallhund. Båda dessa hundar var fem år när Sigrídur fick dem. Píla kom från Mosfellsveit och hon var efter Kátur och hans syster från Keldum.

Sigrídur hade läst lite om genetik och visste att läget för fortsatt avel inte var gynnsamt. Páll berättade om Mark Watson, som hade exporterat hundar 1950 och dessa hundar var inte släkt på något sätt. Páll förslog att Sigrídur skulle kontakta Mark vilket hon gjorde. Med Watsons uppmuntran åkte Sigrídur tre gånger till England, där gjorde Watson henne bekant med uppfödaren tillika domare i Engelska Kennelklubben Jean Lynning. Man organiserade undervisnings- och studieplan för Sigrídur, hon studerade heltid medans hon var där. Hon besökte alla utställningar och for emellan det bästa och mest välkända uppfödarna som hade gjort sig ett namn. Sigrídur gjorde sig också bekant med hur domarna arbetade, lärde sig olika hundraser och fick de första grunderna i avelsarbetet. Dessa lärdomar var mycket användbara vid uppfödning/avel och hon hade även nytta av detta när hon själv blev domare. Hon lärde sig också värdefulla saker om avel med mindre population av hundar där hon också kunde fortsätta med sin egen avel.
Dessa utbildningsresor gjorde Sigrídur under åren 1965-67 och 1967 började hon på allvar med sin uppfödning på Island. På sista resan till England valde hon ut en hane och en tik, som sedan parades med varandra. Watson gav henne två valpar efter dessa hundar, det var Vask och Brönu of Wensum. Med villkoret att hundarna sattes i karantän gav Páll A. Pálsson tillstånd till import av hundarna. Med dessa få hundar började Sigrídur sakta men säkert sin avel på Isländsk fårhund. Framöver var det oavbrutet arbete där Sigrídur valde noggrant och strängt ut de hundar hon skulle avla på. De hundar som använde var rastypiska både utseendemässigt och mentalt.

Tittar ni på stamtavlorna bakåt i tiden så upptäcker ni med all säkerhet hundar ”frá Ólafsvöllum”. Vi har till stor del Sigrídur Petursdóttir att tacka för att den isländska fårhunden finns bevarad.

Källa den isländska boken ”Íslenski fjárhundurinn” av Gísli Pálsson